Torsdag den 7 juni
Överstelöjtnant Stjerncreutz skriver:
Kl. ½ 9 morgonen fortsattes resan, därefter 1 ¾ mil, Södra Hälsingland vidtog, till Långbo gästgivargård, varest ett hövligt folk genast visade sig. Extremiterna av dessa mötande landskap, som formerar tillsammans Gefleborgs län, röja, i fråga om underhåll av vägar och broar, extremiteter av försummelser hos vederbörande. Detta kyrkohåll innehöll 9 1/4 fj.väg.
Till Mo-myskje gästgivargård var endast 6 ½ fj.väg, varest middag åts. Här märkte jag att Friherrinnan var mycket minnesgod, ty genom fönstret i matsalen kände hon igen en bonde, som i aug. 1819 skjutsat oss och med hade en ost, som empesterade hela vagnen, vari hon åkte. Han var även densamma, ty han hälsade på Baron och repellerade den förra färden. Härstädes var nu den gamle, långe, uttorkade gästgivaren full, vilket efter bort- och hemresan förenämde år även inträffade. Man kan således efter en sund logik antaga, att han icke på nära 2 år varit nykter.
Ankomsten till Kungsgårdens gästgivargård i Norrala var i god tid, varefter vi souperade och lade oss att sova, men dessförrinnan antecknar jag att vi överforo Ljusnansälven 1 fj.väg från Mo-myskje. Denna älv, den största i Hälsingland har som jag påminner mig sitt ursprung från någre omärkelige källor längst upp i Norge. Dess bredd, som dock där bron är, är minst, tillika med den där varande hastiga ström, gör ett säll-samt intryck. För övrigt var under denna dagsresa intet märkvärdigt, utom här vid ggden ett minne av Gustaf I: s omvårdnad för sitt fosterland, ristat i en stor sten. ( Här manade Gustaf I år 1521 samlade hälsingar till Rikets räddning, Frihetstiden till ära under Ättlingen Gustaf III: s regering restes stenen år 1773, av sällskapet pro amico, ”Ett rart sällskap”)