Fredag den 3 augusti 1821
Överstelöjtnant Stjerncreutz skriver:
Klockan 11 f.m. besökte vi Biblioteket och Domkyrkan anförda av Doktor Haartman, Det förra har omkring 20 000 volumer, men rum ännu för ett lika antal. Alla salarna voro rymliga, Själva promotrions- eller fastivitetssalen var imponerande, väggarna voro av en artificiel marmor, som skiftade i rött, vitt ooh grått, så släta som glas: på en sida av dem föreställdes de 4 fakulteterna, och på en annan var ett annat embléme som ej var achewerat. I fonden av salen var Kejsarens bröstbild, allt för stor tilltagen, på en piedestal av röd granit; lika fint polerad som väggarne. 6ste pelare av samma granit, 3 famnar långa med proportionerad tjocklek syntes uppbära taket som var välvt och försett med ett ovanligt gipsarbete, vilket sades vara gjort av Konstnärer i Petersburg. Denna granit var huggen i det berg varpå härvarande Observatorim står, och hade lika fin politure som porphure.
Vi besågo endast för i dag dessa logementer i Akademiehuset, som är vidlyftigt tilltaget och grundlagt 1802 av vår olycklige Gustaf Adolf, men fullbordat 1815 av Kejsar Alexander. Det är skada att denna byggnad blivit så illa placerad, och att den saknar utvärtes alla slags ornamenter, vadan man, utan att känna dess egenskap lätteligen kan falla på den tanken, att detta hus är en Caserne. Vi gingo med föresats att återkomma hit, till Domkyrkan.
Den har ett gammalt och värdigt utseende, och har undgått den utvärtes omklädning som en falsk och förvillad smak i senare tiden påsatt, till exempel Domkyrkan i Linköping. Kyrkan är, oaktat sina många pelare, rymlig och ljus och dess, med en enkel tegelstensrad välvda, höga tak ser ganska lest ut – men –trotsar säkert så väl tiden, som alla nuvarande mästare i murarkonsten! Altartavlan och predikstolen voro passabla, och koret, vari den förra presiderade, gav ännu mera ljus åt kyrkan. Man berättade att detsamma av någon viss gudelig, man blivit nybyggt, men att, efter lyckat arbete denne man befann sig i den yttersta torftighet, varför de då varande Kyrkofädren av tacksamhet beslöto att Kyrkan borde förära honom en årlig pension så stor att han ej behövde tigga. För övrigt voro här flere gamle familjers gravar, varibland en Stålhandskes, som stupade under Carl X krig mot Danskarne 1645, och ett annat gravkor som tillhörde Tottiska och De la Gardieska familjerna, uti vilket sades att den dygdiga Catarina Månsdotters ben vilade. Orgelverket var ej över sig och epitafier får man se överallt. Ett döpelsekar, uti vilket kan fordom doppades hel och hållen, stod vid sidan av stora gången nära dörren.
Eftermiddagen bevistade vi spectaclet på vilket uppfördes Viktor eller Skogsbarnet, vilket är ett av Cotzebues ledsammaste barn. Musicuen var även odräglig. Efter pjäsen: de bägge arrestanterne, speltes passabelt.