Tisdagen den 5 juni 1821
Överstelöjtnant Stjerncreutz skriver:
Efter en frukost lika exquis som gårdagens middag och afton en pas de deux, som Carlsson dansade med en liten vit hund, för att roa Seth, begärdes räkningen, vilken utan all detaille summerade sig i Riksgl.sedlar till vad som kunnat vara i Banco.
Carlsson, som har en stor gestalt, men med kvinnliga åtbörder (han kallas ock av de fleste bröderne: Syster Carlsson) är för övrigt en beskedlig människa, jovial, och en lika stor kännare som deltagare i Köksrörelsen. Hans costume liknar en kocks – alltid ren för var dag – och hans uttal är fint som en kvinnas. Han fällde modiga tårar vid avresan, tröstlös över, att han ej troliga skulle få återse oss. Jag lämnar nu honom till sina gästers förplägning – och gratulerar dem.
Kl. ½12 f .m. avreste vi till Strands gästgivargård och vidare till Uppbo, varest den stora, sköna Dalälven åter inträffar, och därifrån över densamma på en flottbro förbi Husby kyrka till Rörshyttan, den sista gästgivargården på denna sidan åt Gestrikland, där vi åto middag. Man förstod sig här bättre på än Carlsson, N. B. i avseende på likviden. Vi reste slutligen till Solberga gästgivargård i Torsåkers socken av Gefleborgs län och intogo våra nattkvarter. På halva vägen, eller 1 mil från Rörshyttan, var gränsskillnaden mellan detta och Falun, eller Stora Kopparbergs län.
Naturen har likaväl marquerat en både mera övertygande och varaktig: man saknar genast de Dalarna med sina skyhöga fästen, sina blygsamma dälder och mångfaldiga stilla och brusande vatten, och finner sig reducerad att jämföra den nya provinsen med delar av Nerike och delar av Wärmland och Södermanland, vilka dock icke kunna kallas obehagliga. Dessutom träffades här ett sturskt och vindieativt folk, då återigen Dalarnes invånare visade sig uppmärksamma och tjänstaktige, men gästrikehästarne hava en given préference, så väl för deras ägare, som för dalhästarne.