Lördag den 23 juni, eller Midsommarafton, 1821
Överstelöjtnant Stjerncreutz skriver:
Vagnen som uti Umeå fått reparation rullade nu åter iväg i god tid om morgonen till Daglösten, det sämsta ställe under hela vägen. Bureå ggd som tillika med älven därinvid fått sitt namn av den i vår gamla historia kände Fale Bure, Innervik och Sunnanå ggd belägen på ena sidan Skellefteåälven mitt emot Skellefte moderkyrka vilken är den största och vackraste landskyrka i norra delen av Sverige. Detta tempel är i flere resbeskrivningar omtalt, och jag vill således blott säga, att det kostat socknen en ovanlit stor summa, som dock ej hindrat att flere betydliga sprickor i valvet hota med en snar destruction. Farväl då med doriska och joniska pelarne, med cupolen, lanternan och spiran.
Skellefteå landskyrka före 1864. Bild Skellefteå museum.
Efter middagen, som var tämeligen god, gingo vi på den passabla bron över den vackra strömmen till kyrkan, då dörrarne redan voro öppnade i anseende till den bön man lördagar här vanligen förrätter, emedan alla, som ärna bevista gudstjänsten söndagen, då redan äro ankomne och ligga över i sine egna hus som endast för detta ändamål äro uppbyggda på båda sidor om kyrkan, vilka tillsammans bilda en tämeligen stad. De fleste hava 5,6,7 á 8 mil till Guds hus. Vi hava redan sett 5 mil i denna församling och 4 á 5 återstå ännu, innan vi lämna den, tillika med Västerbottens län.
Folket här är djärft och stelt, mången gång övertygade om sitt åliggande, är det det första att noga uppbära pliktens börda. Så sade deras Landshövding, som har lämpor för sitt viktiga uppdrag. Folkmängden är över 9000 själar eller kroppar – allt som man tycker. Oaktat denna interloeution kunna ej våra vidare besök vid Träskog, Byske och Åbyn komma att förgätas.
Vid sistnämde station togo vi vila över natten. Hela naturen, och människorna även, syntes i okunnighet om den i dag ingångne, eljest överallt, med dans och lekar, firade högtid. Likgiltighet även å min sida, och något trött efter dagens resa, skyndade jag, utan att soupera, i min säng, där jag fann en ersättning för en och annan sömnlös natt. Innan vi lämna Västerbottens län, som nu snart kommer att ske, bör jag nämna något om vägarne, som äro de förträffligaste i Riket, broarne, alla i gott stånd, och hästarna som utmärka sig i raskhet och styrka.
Landet är slätt, nästan i niveau, här och där odlat med god vilja och framgång, men mycket upptaget av torra ödemarker, och dvärgaktiga skogar, som icke i sekler skola överstiga den höjd de från sekler innehaft och ganska litet bemängt av insjöar och åar, utom vid ggdarne, där vanligen en vacker flod passerar mellan de där väl odlade och givande fälten. Folkets lynne har jag, efter min fattning, förut omtalt. Under hela vägen gör man täta bekantskaper med vikar av havet, vilka vanligen annoncera sig flere mil förut genom kalla fläktar, även den lugnaste dag.