Tisdag den 26 juni 1821
Överstelöjtnant Stjerncreutz skriver:
Förspordes att vagnen stod kvar på sitt ställe. Blåsten fortfor och man hoppades att den skulle minskas middagstiden, och man grundade sitt hopp på några moln som syntes på horisonten varifrån vädret kom. En ytterligare passagerare, intendenten vid Norra Kommissariet, Majoren von Friesen, ankom även senare i går, och ville änteligen i dag fara över. Jag tog honom på orden, frukosterade med honom, påskyndade hans sakers påpackning och tog honom med mig neder till stranden, men då han kom att närmare betrakta vågorna, ville han göra en retrograd rörelse, varifrån jag hindrade honom, anfäktande hans gamla militäriska courage, varav han, enligt egen utsago, skall haft en god portion. Vi foro tillsammans över, men då vi kommo mitt på fjärden, och vågorna ökade sig, ropade han med en tordönsröst: Håll ut! Håll ut! Vi togo ett ömt farväl. Jag övertalade sedan folket att fara över med vagnen, sedan sakerna blivit avtagne och lagde i den andra färjan, varvid de i början hesiterade, men vinden tycktes ett moment sakta sig, de deciderade sig och vi kommo med allt lyckligen över.
Vi åto därefter middag, men nu kom le moment fatale: likvidens uppgörande för färjningen, vilken kommission jag erhöll. Vår värd, gästgivaren Erik Norström, skulle uppbära betalningen för hela biträdet. Mycket complimenter växlades, stor försakelse yttrades å den fordrande sidan, men skamlös var pretentionen, Den var fem gånger mera än överfarten från Weda kostade, som likväl är minst tre gånger drygare. Enfin likviden gjordes så för det ena som det andra, varvid varken Far eller Mor glömde att taga ut sin rätt.
Detta folk är ganska välmående, hade mycket silver, varibland en gammal väl driven drickeskanna, som Baron önskade, att tillika med ett skönt exemplar av Carl XII:s Bibel få köpa men oaktat anbud, vida över värdet och dubbelt mera än vad de givit, ville Far och Mor alldeles icke avstå från kannan; och då ej bägge pjäserna fingos, försvann all vidare fråga i detta ämne.
Samma dag ankommo vi till Luleå gamlestad och därifrån till Nya Luleå i god tid, varest förbudet beställt det bästa kvarter som kunde fås. Genast samlades här, som överallt var vi farit, en mängd människor men det dröjde ej länge förrän stadsfiscalen självmant inställde sig, i tanka att göra sin uppvaktning, och med detsamma tillbakahålla den nyfikna hopen, som lyckades, oaktat han var alldeles överlastad. Hans uttal och figur liknade fullkomligt Hjortsbergs i ”Kvinnorna och förtroendet”, där han spelar en dylik hög tjänstemans roll. Han var excellent.
Gästgivaren var i samma författning och en Råd- och Handelsman, som Doktorn och jag omkring kl.6 besökte, befanns i samma ljuva belägenhet. Vad var mera att göra, än att lägga sig? Jag mådde illa, steg upp att skriva, jag sällskapades av ett halvt tjog råttor som dansade om varandra, och för vilka en bofink, som var inkvarterad i samma rum (källarsalen) började mot kl. 3 morgonen att spela. Jag låg, såg och hörde; men på det jag även måtte vara occuperad, slog jag eld på min pipa. Så har jag passerat natten.