Söndag den 15 juli 1821
Överstelöjtnant Stjerncreutz skriver:
I ganska god tid på förmiddagen stodo hästar och vagnar för var port att transportera oss till Residenset, som förut varit ett Kronomagasin och ser ganska simpelt ut, men har en skön belägenhet mitt uti Uleå älv, alldeles kringflutet, varifrån man ser flere starka forsar och havet samt Staden. Naturen har imellan Staden och detta hus givit anvisning till en den vackraste promenad över de många små holmar som dela strömmen, varmed början nu skulle ske.
En societé av visst 30 personer, om ej mer, träffades till middagen som var elegant, varunder Söderns bästa viner och frukter förtärdes och Barons och Friherrinnans skål, gentilt av Landshövdingen proponerad, dracks, med önskan av resans lyckliga fortgång etc. På eftermiddagen följde jag Lagman Clasen hem till sitt hus, varest vi gjorde litet musik. Han var landssekreterare, helt ung och ganska hygglig karl, gift med en ung talangfull människa, jag tror hon heter Wacklin. Hon kom även hem på e.m. med Mlle Wollrath som hon var bekant med sedan hennes pensionstid i Stockholm, och vi foro alla fyra tillbaka till Residenset, där forte-pianot toucherades av Landshövdingskan själv, som inbjöd den söta Lagmanskan att med sin lilla nätta röst biträda Hennes Nåd.
Harmonien var tämmelig nu dessa Damer imellan, men skall eljes just ej vara så särdeles: och hur vill man fordra annorlunda, då den söta Lagmanskan är ung, öppen och oförställd, och Hennes Nåd litet äldre, litet klokare, men ej så litet affekterad. Var och en hämtar sin skörd i det mänskliga livet: jag ser ofta möjligheter som jag skrattar åt, och mången roar sig åt mina: därföre betalt som kvitteras. Jag får ej lämna Uleåborg så hastigt.
Belägenheten nära havsviken är både vacker och förmånlig. Denna stad anses vara den mest exporterande i Nya Finland, som det nu kallas. Husen äro välbyggde och en stor del bebos av ganska förmögne köpmän, som man kan räkna till ett antal av 10 à 12, men förövrigt är Borgerskapet i allmänhet välmående, som även dèriverar sig därifrån, att de flesta idka handel. Lyxen har, oaktat den som rådde vid Landshövdingens middag, icke gripit omkring sig, ty en av de förnämsta (rikaste) Kommerserådinnorna brukade, ehuru ännu ung, bindmössa, som hon ej skall vilja bortbyta mot den dyrbaraste hatt. Mot kl. 12 slutades soupén, inberäknat avskedstagandet, varunder ideligen ett löfte fordrades att följande dagen dejeunera innan avresan, som var bestämd till kl. 10 f.m.
Uppriktighet fordrar eftergivenhet, och vi infunno oss, återigen hämtade i Landshövdingens ekipage, först efter kl. 10. då en delikat frukost var anrättad, som under ömsesidiga förbindeliga uttryck, accompagnerades av en Bål Bishof på färska Pomeranser, föreställda denna gång av apelsiner. Déjeunén varade till kl.½ 2. Vi voro glada att äntligen så dags få resa vår väg. Landshövdingen hade tjänt vid Svea Garde, var ung och hade ännu i behåll tournuren av en äkta Gardesfänriks hela livlighet. Jag lämnar nu detta hus, vars elegans jag må öka med att säga att meublementen var fri och smakfull, soffor och stolar voro av mahognyträ.
Jag skall väl ej heller glömma vår värdinna Fru Hejkel, vars bror var Landssekreterare med Häradshövdingskaraktär, och vi träffade hos Lundgrens, varest han presenterade åt Baron Adelswärd en, i ren välmening, författad marschroute till Åbo. Av hans syster (värdinnan) hade Baron köpt en silverdosa, som skall tillhört Kejsarinnan Katharina I, varom därpå tecknade emblemer syntes vittna, och vilka jag hade den dumheten att tro vara ditristade endast för att utmärka den som varit dess ägare. En skriftlig upplysning lämnades av förenämnde Häradshövding som vi träffade hos Landshövdingen.